Det har vart 3 månader av både skratt, svett och tårar. I början funderade jag nästan varje dag på att hoppa av, men nu är jag så glad att jag kämpade på och slutförde utbildningen!
Något som vi alla har varit oroliga för nästan från start, har varit AGU. Aldrig Ge Upp veckan.
Vi gav inte upp! Jag är så stolt och imponerad av både mig själv och hela plutonen! Vi är grymma!
Jag ska försöka skriva och förklara så bra jag kan om hur vi hade det. Även om det aldrig kommer att gå att förklara hur kallt, blött och hur hungriga och trötta vi var. Jag kommer antagligen blanda ihop dagarna och det vi gjorde då jag knappt höll koll på vad som var dag eller natt. Men jag ska försöka mitt bästa.
Dag 1.
Vi började dagen med att packa. Vi hade ingen aning om vi skulle ut den dagen eller om vi skulle sova en natt till i våra sängar. När klockan gick över lunchtid och vi inte fick någon mat började vi misstänka att AGU hade börjat. Vi fick order om att ta på oss träningskläder och gå ner till fotbollsplanen för att spela brännboll. Brännboll?!?! Ingen trodde riktigt på det och alla undrade vad som egentligen skulle hända. Men vi spelade brännboll och det var riktigt kul förutom att mina knän började göra riktigt ont när jag sprang. (Jag har på senaste tid fått väldigt ont i knäna så fort jag har sprungit lite, antagligen löparknä.)
Efter brännbollen blev vi utkörda gruppvis och fick en karta dit vi skulle marschera gruppvis under eftermiddagen. Jag fick som vanligt ta täten då jag ofta har svårt att hänga med i takten. Vi slapp ha på oss vår stridspackning men hade all vår stridsutrustning på oss, vi hade även en skyddsmask som hängde och slängde väldigt irriterande varje steg man tog.
När vi väl var framme samlades hela plutonen för att sista biten gå tillsammans medan vi säkrade terrängen. Jag hade då så pass ont i båda knäna att det var omöjligt att böja på dem. Jag vaggade fram som en stel pinne och tänkte att de här går aldrig hela vägen. Vi kom fram till en slags lada där vi skulle ha vår förläggning första natten. För att komma in var man tvungen att ta en trappa upp. Jag försökte ta ett steg, men smärtan i knäna fick mig nästan att kräkas. Med hjälp från mina underbara kamrater kom jag i alla fall till sist upp. Under natten gick vi på ett schema med patrull, larmstyrka och vila. Det var en ganska lugn natt men under ett av våra larmpass gick de av en larmmina. Gruppen sprang iväg och jag haltade fram så fort jag kunde. Vi tyckte vi såg ficklampor i skogen så vi smög oss fram i skogen ett bra tag och försökte hitta fienderna. Det var faktiskt riktigt spännande!
Dag 2
När vi framåt morgonen väl skulle få ta igen oss med lite vila var det så klart dags att packa ihop för att bege oss vidare. Vi blev hämtade med minibuss och blev körda till ett ställe där de hade fått upp en eld. Det började spöregna och det vara bara att dra på sig regnkläderna så fort som möjligt. På den platsen blev vi sittandes i flera timmar i väntan på nästa order. Vi var kalla, uttråkade och trötta. Självklart försöker man sova så fort man får chansen och jag tror jag slumrade till en stund. När befälen väl kom berättade de att det var dags för ensamdygnet. Vi fick två vedklavar var, en kvällsmat och en frukost. De spred ut oss i skogen och sen var det bara att börja bygga för att få det så mysigt som möjligt inför natten. Vi hade var sitt knäppetält med oss. Det är inget tält utan mer som en tjockare presenning som man kan fästa i ett träd. Jag hittade ett bra träd precis bredvid en stor sten som fick fungera som reflektor för elden. Jag fick till det riktigt bra och blev riktigt nöjd. Men det va där det svåra började, få upp en eld enbart med ett tändstål när allt i skogen är dyngsurt! Jag lyckades till sist få upp en riktigt fin eld och kröp ner i min sovsäck och hade det riktigt mysigt. Vi hade fått ett brev som skulle öppnas precis in innan det blev mörkt, där fanns en karta med en plats som vi skulle vara vid en viss tid på morgonen. Där började problemen på riktigt, jag hade ingen klocka!!
Jag somnade i alla fall gott och höll mig torr och varm även om det spöregnade ute. Jag vaknade upp och fick för mig att jag hade försovit mig. Jag packade ihop mina saker och gick ut till vägen för att förhoppningsvis möta någon annan rekryt med klocka. Jag satt där och väntade och väntade och väntade....
regnet öste ner och jag var inte länge torr och varm. Jag kröp under några granar för att försöka komma undan de värsta regnet. Att vänta höll på att göra mig psykiskt störd. Var klockan 21? 02? 05? Jag hade ingen aning!
Plötsligt ser jag en ficklampa i mörkret! Jaaa! Måste vara ett befäl, då vi inte fick använda våra ficklampor. Men ljuset förvann och jag började tro att jag hade hallucinerat. Efter flera timmar i spöregn väntandes vid vägen, slet jag ut knäppetältet drog det över huvudet och lyckades somna några timmar till. Jag vaknar av att det smäller omkring mig skogen och jag packade ännu en gång ihop mina saker. Jag ser en ficklampa yra runt i skogen och undrar om det är en "fiende". Plötsligt börjar lampan skrika hallå och låta nästan panikslagen. Det visar sig att det är en annan rekryt som hade lyckas gå vilse på väg ut till vägen. Jag ledde honom rätt och jag var glad att slippa vara själv mer. Tyvärr hade han tappat sin klocka under natten så vi hade fortfarande inte koll på tiden, men visste att den måste vara efter fem i alla fall då de skulle väcka oss med spräng runt fem.
Han berättade att runt tre hade det börjat brinna under jorden där hans brasa hade varit. Han hade försökt att släcka själv men glöden hade följt rötterna å pass mycket att han var tvungen att springa efter befälen. Så ficklampan jag såg på natten var han som sprang etter hjälp runt klockan tre, då hade jag säkert varit vaken två timmar. Så runt ett hade jag rivit min förläggning och varit redo för avmarsch! Så tips till alla, ha en klocka!
Dag 3
Vi mötte upp fem andra som var på väg till samma ställe på kartan. Vi hade svårt att hitta men bestämde oss till sist att det måste vara på den platsen. Vi visste att vi skulle vara 8 personer och undrade var den sista hade tagit vägen. Regnet öste ner och alla var dyngsura. Vi väntade och väntade och väntade, men inget befäl kom för att ge oss vidare order. Tror att de flestas stridsvärde var nästan på noll och jag tror att många funderade på att hoppa av där. Det som höll uppe mitt stridsvärde en del, var att mina knän var mycket bättre! Jag höll stridsvärdet ganska högt mestadels under veckan ( förutom marscherna på slutet). Jag tror att det berodde på mina knän. För varje gång det var kallt, blött och jobbigt tänkte jag på hur sjukt ont jag hade första dagen och allt kändes plötsligt så mycket lättare! Visst jag hade fortfarande lite ont men mot smärtan jag hade första dagen var det ingenting! Så konstigt nog är jag ganska glad att jag hade så ont första dagen, för inget kunde bli värre än det!
Till sist hör vi massa rop i skogen och det visar sig att vi var på helt fel ställe. Den 8:e personen var den enda som hade hittat rätt så han hade fått stå själv i fyra timmar och frysa! Vi kände oss lagom dumma då!
Vi fick i alla fall hoppa in i en varm minibuss och stridsvärdet steg en hel del. Vi blev körda till Enköping och fick hoppa av mitt i stan. Vi började misstänka att det var dags för repellering och vi hade helt rätt. Vi fick fira ner oss för ett 10 våningshus, bästa på hela veckan!:) förutom när vi fick mat kanske!;)
När vi var klara körde de tillbaka oss till skogen och de var dags att bygga en ny förläggning. Vi kom tillbaka sist och vi hade inte många timmar tills det skulle vara kolsvart. Vi skulle bära bort allt själva till platsen vi skulle ha förläggning. Vår förläggning låg längst bort och de var sjukt tungt. Jag är så imponerad av de som slängde ett helt tält över huvudet och började gå utan att klaga en enda gång. Jag fick en riktig bra grupp, utan er hade jag aldrig klarat veckan!!
Vi lyckades få upp en förläggning ca 200 meter in med väldigt svår terräng. Vi skulle patrullera hela natten och att ingen lyckades slå ihjäl sig när vi försökte ta oss fram där i mörkret är ett under. Det var fallna träd över allt, stora stenar, kullar och djupa hål. När vi skulle hämta de två sista packningarna blev vi överfallna, vi slängde oss i diket och skulle besvara elden. Då fick jag eldavbrott, det hände inget när jag tryckte på avtryckaren. de visade sig att en patron hade fastnat i pipan så de närmaste dagarna fick jag skrika pang, pang varje gång vi blev överfallna.
Dag 4
Vi började som vanligt med att packa ihop förläggningen och ta oss tillbaka till dit vi började dagen innan. Vi bestämde oss för att vi inte skulle hinna gå två gånger så vi kastade upp våra super tunga packningar på ryggen. Vi har aldrig burit så tung packning förut! Vi hade mer i packningen än vi brukar, en extra skyddsmask plus att vi på ena sidan hade ett liggunderlag med sovsäcken i, inlindat i vårt knäppetält. Jag vet all packning med utrustning kan ha vägt, men det måste varit över 30kg! Plus att allt var dyngsurt, så det blev något extra kilo.
Jag orkade ta min packning plus ett spett och var ändå tvungen att vila efter varje 200m. Där imponerade min grupp ännu en gång extremt mycket på mig, det tog sin egna packning plus ett tält på huvudet!!
Den natten blev nog den värsta natten under AGU:n. Vi skulle bygga ett vindskydd där 10 personer skulle kunna vila. Vi skulle gräva ett ståvärn för 8 personer och resten skulle antingen vara en stillastående post eller patrullerande post. Det var full fart hela tiden, det sköts mot oss hela natten. Vi låg i våra eldställningar och försökte besvara elden så gott vi kunde. Plötsligt blev vi anfallna med gas så det var bara att rycka fram skyddsmasken så fort som möjligt. Min grupp höll då på att gräva ståvärn. Att gräva ståvärn med skyddsmask är inget jag kan rekommendera!
Jag kan också tillägga att det var blött, iskallt och vi hade inte ätit på ca 42h!! Stridsvärden var inte på topp kan jag lova!
Dag 5
När helvetesnatten väl var över fick vi hoppa in i en varm buss. Vi åkte till Uppsalas regemente och stannade utanför deras simhall! Vi vågade inte tro att vi verkligen skulle få hoppa in i en pool och få duscha!
Men det fick vi! Vi skulle ha vattenfys, För många var det, det värsta på hela veckan. Många fick gå ur poolen då det kände panikkänslor och höll på att drunkna. Men jag njöt under hela passet! Visst var det jobbigt, men trampa vatten har jag gjort så mycket så jag hade inga problem med att hålla mig över ytan. I stället njöt jag av att få vara inomhus i värmen plus att få bli ren!
Kvällen blev hyffsat lugn, vi byggde förläggning och blev beordrade att återhämta oss så mycket som möjligt. V hade självklart patrull och eldvakt hela natten, men vi fick i alla fall sova några timmar var!
Dag 6
Vi slapp riva förläggningen och började med att byta till skarpskjutningsanordning. Vi förstod då varför vi fått så mycket vila under natten, vi skulle skjuta skarpt. Vi hade lite olika övningarna där vi hade mål som åkte upp på fältet, som vi skulle nedkämpa. Vi gjorde också lite teoretiska prov som kapten rättade på ett väldigt fint sätt. Han slängde dem på elden, alla godkända! Varför var det inte så i skolan?;)
Plötsligt plockar de fram isolkärl ur bilen! Riktig lagad mat!!!! Så lycklig har jag nog aldrig sett min pluton förut! Och så gott det var!
Eftermiddagen fortsatte med mer skjutningarna och jag som inte hade gjort min examinationsskjutning gjorde den. Det testet är det jag vart mest nervös för, men jag klarade det!!:)
Vi la oss tidigt den kvällen och beordrades mer vila.
Dag 7
Klockan 23 gick det en larmmina. Vi slängde på oss vår stridsutrustning och kastade oss ur tälten för att lägga oss i våra eldställningar för att försöka lokalisera och bekämpa fienderna.
Chefen beordrar då att vi ska riva förläggningen för att vi måste fly så fort som möjligt då en för stor grupp medd fiender är på väg mot oss.
Att riva förläggning mitt i natten är inte lätt. Att inte tappa bort någonting och få ner allt krävs samarbete. Men vi klarade det bra och snart var vi på väg. Denna gången skulle vi marschera med hela stridspackningen plus all utrustning. Jag skrev innan att jag orkade gå ungefär 200m innan jag trodde att ryggen skulle brytas och att jag var tvungen att vila. Nu fanns det ingen tid att vila, kroppen skrek av smärta och tårarna rann då jag insåg att jag aldrig skulle klara marschen. Mina kamrater försökte prata med mig och hjälpa mg så mycket de kunde, men det fanns inte en chans att jag kunde prata samtidigt. Varje steg var som att gå en mil, när vi väl tog första pausen föll jag ihop med packningen på och bröt ihop. Min underbara grupp fick fram lite nötter och lyckades få av mig packningen. En kille tog skyddsmasken och en annan tog liggunderlaget. Packningen var fortfarande tung men nu fick jag i alla fall jämnvikt och kunde använda avbärarbältet. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er! Utan er hade jag inte blivit godkänd i GMU! Tack så mycket!!
Marschen slutade på 1,8 mil och jag trodde aldrig den skulle ta slut! När vi väl kom fram väntade en hemmagjord bastu, och fyra stora laxar!!
Lyckan att få mat och värme och att alla lyckades ta sig runt är obeskrivlig!
Den eftermiddagen bestod av vård i spöregn och bygga en lätt förläggning.
Dag 8
Bussen kom och hämtade oss och förde oss tillbaka till Enköpings regemente. Vi hade klarat det! Dagen bestod av mer vård och lite mat. Alla var trötta, irriterade och hungriga och längtade efter sängen som nu var så nära. När vi äntligen var klara skulle vi bara ha en ceremoni innan vi var klara med AGU:n!
Kaptenen börjar med ceremonin och berömmer oss för att vi har kämpat på bra m.m. Han plockar fram små pins och säger att vi har ju glömt att göra soldatprovet! En marsch på tre mil!!!!!
Jag tror de flesta bara ville lägga sig ner och gråta! Men det vara bara att plåstra om sina stackars fötter, packa om sin packning och ge sig av. Vi slapp att ha stridsutrustning på oss, vi hade bara vapnet och en stridspackning. Vi hade inte ätit på länge, vi frös och kropparna värkte från förra marschen. Längst marschen fanns det olika stationer där vi skulle testas både fysiskt och psykiskt. Något som skulle kunnat vara roligt om vi inte var så trötta, hungriga och frusna. Jag tror att det var och kommer bli den längsta natten någonsin, den tog aldrig slut. Vi hade lite pauser under natten då vi fick sova, vi kröp ihop i en hög och försökte hålla oss varma genom kroppsvärme. 16 timmar senare var vi äntligen framme!!
Vi fick hamburgare, de godaste hamburgare jag någonsin ätit!
Jag är så glad och stolt över min pluton, vi klarade det!
Folk fortsatte trots feber, skadade ryggar, knän m.m. Jag fick ett skoskav som gjorde så ont att jag inte kunde tänka på annat. Det bästa med det var att jag tänkte inte lika mycket på tröttheten och hungern. Gick i alla fall till sjuksköterskan och fick det omlagd. Visade sig att det blivit en infektion i foten, så nu går jag på penicillin. Men det ser redan mycket bättre ut, så det är nog snart bra det med!:)
Vi hade lite avslutning där vi drack lite öl tillsammans, plötsligt dök några av befälen upp. De var riktigt trevliga, skönt att se att också de kan vara mänskliga!;) (Vet att det finns risk att i läser detta!;)
Muckdagen var jobbig, jag var både väldigt glad över att har klarat GMU:n och ledsen över att säga hejdå till alla! Konstigt att lämna människor man har umgåtts 24/7 med de senaste månaderna! Kommer sakna er!
Fick väldigt bra vitsord också något som jag blev väldigt glad för! Fick också väl lämplig, som jag fattar det som var vi bara tre i plutonen som fick det. Vill inte skryta men måste säga att jag är väldigt stolt och nu är allt dåligt och jobbigt man varit med om värt det!!!:)
Nu orkar jag inte skriva mer, nu ska ja ta igen mig så jag är pigg och glad inför Halmstad på måndag!
//En stolt tjej i grönt!;)
