ettlivigront.blogg.se

Det har gått mycket upp och ner och jag har aldrig känt mig så liten som jag gör när befälen skriker på en, men måste ändå säga att tiden har gått väldigt fort!  Nu är de bara två månader kvar!:)

 

Nu är jag hemma på permission igen och det är helt underbart skönt, då vi har sovit på liggunderlag i tält de senaste fyra dygnen! Fyra dygn låter kanske inte så mycket, men när man sover i genomsnitt tre timmar per natt blir dagarna väldigt långa!

 

Våra fältdygn har bestått av mycket skjutande och lite sömn. På nätterna har vi suttit eldvakter och gått patrulltjänst. Man kan alltså få sova en timma innan man blir väckt för att sitta en timma eldvakt. Sedan gå en timma patrull innan man får sova någon timma innan det är dags att gå upp. När man sitter eldvakt, sitter man själv och ser till att inte kaminen slocknar och att de inte börjar brinna. Men när man skulle gå patrull fick man i alla fall vara två stycken, man gick runt i mörkret och hade koll på att tälten inte började brinna på utsidan. Träffade man på någon skulle man säga ett lösenord och hoppas på att den andta svarar rätt lösenord tillbaka, annars kan de vara en fiende. Under mina pass hände det inte så jätte mycket spännande, men det var ganska rogivande att gå runt utan någon stress för ovanlighetens skull.

 

Klockan fem serveras frukost i en lyxig "grönpåse"! Den som har sista eldpasset kokar vatten och fyller gröna påsar som är fyllda med frystorkad frukost. Frukosten växer mysigt i munnen, men det är bara att trycka i sig då man aldrig vet när man får mat nästa gång! Sen är det bara att skynda sej ut i tältet och få i ordning på allt, raka sig (killarna) och putsa skorna, då det är visitering halv sex.

 

Varje dag måste vi göra i ordning oss för strid. Vi följer ett system, men i stort sätt ska man maskera ansiktet och hals, maskera hjälmen med t.ex. granris och genomföra en vapen kontroll. Det låter kanske ganska spännande, men att ha färg överallt, som rinner ner i ögonen och smakar skit, ha granris innanför kläderna och som gör att vapnet fastnar så fort man försöker ta av det, är inte så spännande som man kan tro!;)

 

Vapnet måste vi ha med överallt, vi får inte gå längre bort än 1,25 meter. Man har de när man duschar, när man går på toa, när man arbetar. Vi får hänga upp det på ryggen när vi arbetar, men de slutar ofta med att det kommet svingande i hög fart och det kan göra väldigt ont! En kille har både fläskläpp och blåtira efter ett anfallande vapen! Tungt och i vägen är det också!

 

Våra skjutningar börjar bli ganska komplicerade men roliga! Den sista övningen vi hade innan vi åkte hem var riktigt spännande. Man går i stridspar, så man är alltså inte mer än två som får skjuta samtidigt. Den ena agerar chef och den andra lyder order. Befälen går precis bakom och kollar att man gör allt på korrekt sätt och det är inte lätt kan jag lova! Det är så mycket att tänka på att man nästan alltid missar något. När man går framåt och söker av terrängen, kan befälen antingen säga  förhand, duell eller efterhand.

 

Förhand:Vi ser fienderna först, smyger framåt och lägger oss i eldställningar. Chefen ger order genom tecken och bestämmer då om det är värt att skjuta eller om vi ska dra oss tillbaka.

 

Duell: Vi upptäcker fienderna samtidigt som de upptäcker oss. Då gäller det att få iväg några skott så fort som möjligt, skrika var fienderna befinner sig och förflytta sig åt sidan och ner på knä. Få iväg några skott till, göra ännu en sidoförflyttning och komma ner på mage och förhoppningsvis kunna bekämpa fienderna.

 

Efterhand: Fienderna upptäcker oss innan vi upptcker dem. Befälen skjuter några skott med lös ammunition. Vi skriker SKYDD och slänger oss ner så fort vi kan för att sedan börja skjuta. Det gäller att förflytta sig i sidan hela tiden för att fienderna inte ska veta exakt var vi befinner oss.

 

Sista dygnet innan hemfärd gick vi upp klockan tre och rev förläggningen i mörker. Vi hade lite skjutövningar på förmiddagen och åkte " hem" runt två. Alla kände sig lättade och tänkte att äntligen är det över! Men så fel vi hade! Nu väntade vapen och materiell vård. Jag kom i säng runt halv två den natten, det är nästan ett dygn!

 

Alla överlevde i alla fall fältdygnen, utan några större skador. Jag lyckades såklart stampa snett när jag försökte hänga med i en överdrivet snabb marsch! Det blev ett stort pådrag och det slutade med att stackars Kato fick bära mej till förläggningen och jag fick ligga med foten i högt läge i någon timma. Jag som inte hade så ont höll på att dö av pinsamhet i situationen! Men tack ni som hjälpte mej!:) Foten fick en lätt svullnad, men jag kunde gå på den redan samma kväll!

 

Jag fick äran att vara tältchef under veckan och det var intressant. Men har man ett så bra tältlag som jag hade så var det inga problem med att vara chef!:)

 

Vi har också haft examination i TOS (Taktiskt Omhändertagande av Stridsskadad)

Det var det jobbigaste jag någonsin gjort! Det går i det stora hela ut på att man ska stoppa de allvarligaste blödningarna först. Vi övade med att sätta CAT. Får någon en större blödning ska man kunna sätta på en CAT under 30 sekunder för att få godkänt. Efter det ska man kunna förflyttade den skadade till ett säkrare ställe. Vi övade på en bit som var runt 20 meter. Vi provade tre olika sätt att förflytta skadade personer. Jag kom långt efter de andra och var tvungen att skrika för att kunna få personer att flytta sig några cm, då är 20 meter som en mil. Jag skrek och till med grät en skvätt i frustation! Väl framme säkert mer än 10 min efter de andra var jag spyfärdig av utmattning, men jag klarade det! Med stridsutrustning och vapen väger det flesta minst 20kg mer än vad jag gör, så det är ingen lätt match!

 

Igår fick jag nog min största chock i hela mitt liv! Befälen meddelar att det finns några platser kvar till att få läsa till special officer och det hade fått förfrågan om de hade några som kunde vara lämpliga. De sa att de hade valt ut tre stycken som det tyckte var lämpliga och som det kunde tänka sig att jobba med i framtiden. De tre ska genast gå och prata med kapten. Han sa två namn och OSKARSSON! Jag trodde inte att jag hade hört rätt så jag vågade inte röra på mig innan Hedlund ropade på mig att följa med.

Väl hos kaptenen meddelar han att han vill att efter GMU:ns slut vill han att vi ska åka till Halmstad för att studera ett år innan vi kommer tillbaka och jobba för dom som Första Sergeanter! Jag är både väldigt hedrad och chockad! Jag som trodde att alla befälen hatade mig och allt jag gjorde var helt fel!

Jag har inte bestämt mig än om hur jag ska göra, men det kommer kännas tungt att tacka nej till ett års gratis utbilning, mat och boende! Det är mycket faktorer som spelar in, men de vill ha ett svar innan slutet av nästa vecka så jag måste ta helgen till att fundera!:)

 

Nu ska ja krypa ner i min underbara säng och förhoppningsvis ringer Christian snart som jag inte har pratat med på en evighet! Illa Illa!

 

God natt!:)

 

//En chockad tjej i grönt